TSK får ofta frågor om invändiga uppstigningsluckor till tak. Luckorna kan vara placerade i trapphus, fläktrum eller andra utrymmen, det gemensamma är att det är den tänkta tillträdesleden till taket. Problemet kan delas upp i två delar, den första handlar om den plattform TSK beskriver på sidan 6 i särtrycket ”Fasta taksäkerhetsanordningar på tak”. Det andra problemet handlar om fallskydd då uppstigningsluckan är placerad så att det finns betydande fallrisker, exempelvis i trapphus.

Notera att kravet på en plattform på 800 x 800 mm i huvudsak gäller på vindsplan eller motsvarande, det vill säga där det finns utrymme för en sådan plattform. Men även i situationer där takhöjden (våningshöjden) är mer än 5 meter träder detta krav in. För övriga, normala, våningshöjder gäller att man kan använda vindsstegar som redovisas på sidan 4 i särtrycket eller lösa stegar med glidskydd som monteras i luckans sarg. Man behöver alltså inte ha en plattform på en normal vindsstege eller motsvarande.

Frågan om fallskydd vid uppstigningsluckor aktualiseras då uppstigningsluckan exempelvis är placerad högst upp i ett trapphus. Ur ett fallskyddsperspektiv räknas då fallhöjden så långt som man teoretiskt kan falla i trapphuset. Det innebär att man måste kunna förankra sig med personligt fallskydd innan man påbörjar klättringen på vindsstegen. En tänkbar lösning på det problemet är att montera ett fallskyddsblock i vindsluckans ram eller i bärande konstruktion ovanför vindsluckan så att man med hjälp av en hake eller pilotlina kan dra ned en förankringslina att koppla i sin fallskyddsutrustning.

Våra kurser riktar sig till de som projekterar, monterar eller besiktar taksäkerhetsanordningar. Även personer i arbetsledande ställning som behöver riskbedöma och/eller skriva arbetsmiljöplaner för takarbeten har nytta av kursen. Kursen tar upp relevant bygg- och arbetsmiljölagstiftning i avsikt att belysa vilka fasta taksäkerhetsanordningar som behövs för att kunna uppnå en rimlig arbetsmiljö vid takarbete. Det är alltså i första hand inte en kurs i att arbeta säkert på tak även om säkra arbetsmetoder berörs i utbildningsinnehållet. Sådana fallskyddsutbildningar ges ofta av samma företag som levererar fallskyddsutrustning.

Arbetsmiljöverket ställer krav i bland annat Bygg och anläggningsföreskriften, AFS 1999:03, vad gäller takarbete. Ett av kraven är att alltid vara inkopplad med livlina när man är på tak och då andra fallskyddsanordningar saknas. Tidigare har den allmänna uppfattningen varit att man kunnat förflytta sig på tillträdesleder, det vill säga stegar som är lösa med glidskydd eller väggfasta med fallskydd i form av ”ryggbågar”, takstegar och gångbryggor, utan att vara inkopplad med fallskydd.

På fastigheter med taksäkerhetsanordningar enligt nuvarande eller äldre versioner av Boverkets byggregler, BBR 8:24innebär detta att man måste arbeta med dubbla livlinor vid förflyttning. Men inte ens det räcker alla gånger eftersom exempelvis väggstegar inte är testade och godkända för infästning av personligt fallskydd. På äldre fastigheter, framförallt med låglutande tak, saknas ofta möjlighet att nå hela takytan med fallskydd.

Ett mycket bra sätt att öka säkerheten och rationalisera förflyttning kommer därför att bli att montera vajersystem längs alla tillträdesleder, i vart fall på längsgående gångbryggor. Om servicearbeten, inspektion, eller snöskottning, etc. måste utföras vid takfot eller andra ställen utan att det för den skull anses som ett ”fast arbetsställe” i BBR 8:24 måste tillträdesleder och/eller fallskyddsanordningar även finnas för detta.

Värt att notera är att Boverket själva ställer krav på möjlighet till inspektion och underhåll av byggdelar som har kortare livslängd än fastigheten i sig (BBR 2:2). Takbeläggningar håller mycket sällan, om ens någonsin, längre än fastigheten i övrigt och måste därför kunna inspekteras och underhållas.

I Boverkets byggregler, BBR 2:2 Ekonomisk rimlig livslängd finns följande allmänna råd:

”Byggnadsdelar och installationer med kortare livslängd än byggnadens avsedda brukstid bör vara lätt åtkomliga och lätta att byta ut samt även på annat sätt vara lätta att underhålla, driva och kontrollera.
Byggnadsdelar och installationer som inte avses bytas ut under byggnadens avsedda brukstid bör antingen vara beständiga eller kunna skyddas, underhållas och hållas i sådant skick så att kraven i dessa föreskrifter upp fylls.”

Ett normalt villatak har kortare livslängd än byggnadens avsedda brukstid och behöver därför underhållas. Tegelpannor kan gå sönder, löv och mossa kan behöva avlägsnas och vattengångar kan behöva rensas, etc. Det är därför inte ”uppenbart onödigt” med taksäkerhetsanordningar på tak som saknar vad Boverket kallar ”fasta arbetsställen”.

När man projekterar taksäkerhetsanordningar utförs en uppgift som faller inom Arbetsmiljölagen (AML) 3:e kap. 7 §:
”Under varje skede av planeringen och projekteringen av ett byggnads- eller anläggningsarbete ska arkitekter, konstruktörer och andra som medverkar, inom ramen för sina uppdrag, se till att arbetsmiljösynpunkter beaktas när det gäller såväl byggskedet som det framtida brukandet.”

Detta innebär att man måste göra en riskanalys för kända framtida situationer på det aktuella projektet och projektera taksäkerhetsanordningarna så att de begränsar de risker som framkommit i analysen. Detta tydliggörs i Råd och anvisningar till AMA, RA Hus 11, NSJ:
”Omfattning av taksäkerhetsanordningar ska fastställas utifrån en riskinventering, där behovet av skyddsanordningar måste ställas i relation till vad som ska göras på taket, till exempel snöskottning, inspektion, rengöring eller sotning. Risk för person- eller andra skador på grund av snöras måste beaktas liksom arbetsmiljön för dem som ska arbeta på tak.”

Det är TSK:s bestämda uppfattning att taksäkerhetsanordningar ytterst sällan är uppenbart onödiga.

Nej det är inte längre relevant då fasadhöjd inte är avgörande vad gäller behov av taksäkerhetsanordningar. Istället är det alla situationer på tak där fallhöjden överstiger 2 meter som ska ha förebyggt fallrisk enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter. Däremot avgör tillträdeshöjden till tak i viss mån vilken metod för tillträde till taket som är mest relevant ur ergonomiska skäl. Även taklutningen påverkar i vissa fall krav på vilka anordningar som är mest lämpade uppe på taket. Vid låglutande tak (<6 grader) så är kraven på anordningar på taket för förflyttning och för förankring av personligt fallskydd lägre. Risken att halka och glida ner från taket anses vara lägre.

Det är mera lämpligt att skapa systematik vid projektering av taksäkerhet utifrån vilken typ av aktivitet som kan komma att ske på taket. Finns det anordningar som ska besökas oftare, ha tillsyn eller underhåll årligen eller mera frekvent, är det lämpligt med anordningar som underlättar tillträde och arbete – till exempel skyddsräcken, vajer- eller skensystem, som förankring av personlig fallskyddsutrustning, för snabb och säker förflyttning. Finns det anledning att tro att taket kommer att behöva röjas från snö och is ska det planeras för att lätt och säkert utföra detta jobb. Det kan då behövas extra stegar på de takfall (takytor) där man ska kunna ta sig ner till takfoten. Det ska finnas extra förankringsöglor eller dylikt i takets ytterhörn för att minska risken för så kallade pendelfall. Är däremot en villa inte planerad för att beträdas av yrkespersoner kan Boverkets byggregler var tillräckliga fram till att man ska anlita yrkesfolk som måste följa arbetsmiljöregler.

En förutsättning för att anliggande/lös stege skall få användas upp till 5 meters fasadhöjd är att stegen i sig är CE-märkt och att glidskyddet i takfot eller motsvarande följer senast gällande standard, SS 831342:2014 – Glidskydd för lösa stegar – Funktionskrav.

Vi bygger bland annat vårt ställningstagande på resultat av en enkätstudie bland sotare, men även andra yrkesgrupper har framfört önskemål om förändring av tillåten tillträdeshöjd för markstege. Plåtslagargrupper som tillfrågades var enhälligt för en förändring till högre höjder med motiveringen att slippa gå i vertikala stegar då detta känns obekvämt och osäkert. Många befintliga vertikala stegar har dessutom visat sig ha bristande hållfasthet.

Sotarmästarnas riksförbund hade något år innan Taksäkerhetskommittén påbörjade Branschstandarden redan föreslagit och fört ut budskapet att fasadhöjd på 4,4 m skulle accepteras med motiveringen att förändringar kan ha skett på underlaget som är marginella och som inte medför olägenhet vid sotningsarbete.

För att Taksäkerhetskommittén skulle känna sig trygga i att fatta ett beslut om 5 meter bestämdes att tillsammans med sotarnas parter, Kommunal och Sotarmästarna att genomföra en enkät. Enkät skickades ut till alla sotare anslutna till Kommunal. Utskicket var undertecknat av både Kommunal och Sotarmästarna. Frågeställningarna handlade om accepterad tillträdeshöjd med markstege och fast glidskydd vid takkant, höjd arbetsplattform och skorstenskrön, mått inne på vindar, öppningsmåttet på tillträdesluckan till tak och några frågor till. Sammanlagt 287 svar erhölls vilket får ses som mycket bra och mycket välkommet för att ha som underlag vid beslut som förväntades kunna bli ifrågasatt.

Under hela vistelsen på taket ska fallrisker vara förebyggda. Då man inte är skyddad mot fall genom skyddsräcken eller andra ”gemensamma skyddsanordningar” ska personlig fallskyddsutrustning användas. I Arbetsmiljöverkets föreskrift AFS 1999:3 Byggnads- och anläggningsarbete (se nedan) anges att man då ska använda personlig fallskyddsutrustning och vara ”löpande förankrad”. Alltså i första hand skyddsräcke eller motsvarande och i andra hand personlig fallskyddsutrustning och då med tillfredsställande säkerhet och ergonomi.

Ur AFS 1999:3 §92a, punkt 2h

1. Personlig fallskyddsutrustning ska användas vid förflyttning på tak och löpande förankras. Detta gäller inte om det finns skyddsräcken som skyddar mot fall.

Att vara löpande förankrad innebär att den personliga fallskyddsutrustningen under hela vistelsen, vid förflyttning och arbete, ska vara förankrad med godkänd kopplings/förankringsutrustning, sele, lina, karbinhake, fallblock etc, till godkänd förankringspunkt. Personen får under inga omständigheter vara oförankrad (undantag finns för montering av en första förankringspunkt då fallhöjden är under 7 meter, men finns förankringspunkt på vägen ska dessa användas).

Man kan vara löpande förankrad genom att ha två kopplingslinor/förankringslinor och växelvis koppla sig, eller göra extraförankringar utefter en takstege eller gångbrygga, framåt till ett arbetsställe. Man måste då böja sig ner och utföra denna förankring, åtskilliga gånger, för att nå arbetsstället. Arbetsmiljöverkets ansvariga för ergonomifrågor motsätter sig starkt att man ska tvingas förflytta sig på tak på detta sätt om det inte rör sig mycket korta avstånd (<4 meter). Längre avstånd än ca 4 meter ska vara försedda med möjlighet att vara löpande förankrad utan att behöva böja sig ner och förankra om sig. En repetitiv arbetsrörelse ”som kan vara hälsofarlig eller onödigt tröttande” (se nedan). Naturligtvis är dessutom omfattande ”omförankringar” förenat med ineffektivt arbete/förflyttning.

I Arbetsmiljöverkets föreskrift Belastningsergonomi AFS 2012:12 står

Undersökning och riskbedömning
4 § Arbetsgivaren ska undersöka om arbetstagarna utför arbete med arbetsställningar och arbetsrörelser, manuell hantering samt repetitivt arbete som kan vara hälsofarligt eller onödigt tröttande. …

Arbetsställningar och arbetsrörelser
5 § Arbetsgivaren ska så långt det är praktiskt möjligt ordna och utforma arbetsuppgifter och arbetsplatser så att arbetstagarna kan använda arbetsställningar och arbetsrörelser som är gynnsamma för kroppen. Man ska undvika långvarigt och ofta återkommande arbete med böjd eller vriden bål, liksom arbete med händerna över axelhöjd eller under knähöjd. …

Rökluckor som inte är tänkta som uppstigningslucka har oftast ett inbyggt skydd mot nedstörtning, till exempel ett inbyggt galler. Dessutom ska luckorna håller att stå på. Detta gör att man inte behöver räcken kring rökluckor.

Däremot behövs så klart tillträdesled till luckan för att kunna stänga/serva luckan. Beroende på var den yttre mekanismen för luckan hamnar och luckans utformning kan det innebära att det även behövs en gångbrygga (vilplan) nedanför luckan.

Det ska finnas ett säkert uppstigningsställe till taket. Om det är max 5 meter från takkant till mark kan det ske med en godkänd stege om det finns korrekt monterade och godkända glidskydd i takfoten. Är det högre än 5 meter ska det finnas en väggfast stege eller en uppstigningslucka på taket.

Från uppstigningsstället ska det finnas en fastmonterad förbindelse till taknocken eller direkt till skorsten om det är möjligt. Om en takstege används skall denna vara godkänd för förankring av personligt fallskydd. Om lösa bärläktssteg används så skall de kompletteras med separata förankringspunkter för fallskyddsutrustning.

Från stegen fram till skorstenen ska det finnas en gångbrygga.

Vid skorstenen skall det finnas en arbetsplattform om skorstenens överkant är högre än 0,9 m från takytan. Man mäter detta i bakkant på en skorsten som står i takfallet och på skorstenar i nock mäts det från den plats gångbryggan ansluter till skorstenen. Om takbryggan går ända fram till skorstenen kan man mäta från gångbrygga till skorstenstopp. För exempel på arbetsplattformar, se figur 41 – 43 i vår broschyr ”Fasta taksäkerhetsanordningar”

Det finns tyvärr inga fastställda besiktningar eller besiktningsintervaller på taksäkerhetsanordningar. Det enda vägledande via har är Boverkets byggregler, BBR, 2:2:
”Byggnadsdelar och installationer som inte avses bytas ut under byggnadens avsedda brukstid bör antingen vara beständiga eller kunna skyddas, underhållas och hållas i sådant skick så att kraven i dessa föreskrifter uppfylls.”

Det man får göra är att i sin riskanalys inför ett takarbete även se över taksäkerhetsanordningarnas kondition.

BB 2:2 gäller även för hela taket och av den anledningen behövs alltid taksäkerhetsanordningar i sådan omfattning att hela takytan kan inspekteras och att man vid behov han utföra enklare servicearbeten med personlig fallskyddsutrustning.